Arbetsro.

Arbetsro är ett begrepp som används flitigt inom skolan. Arbetsron är också något som många tror inte finns i dagens skolor. Inte sällan ställs frågor kring arbetsron med en gnutta ironi i tonen. Ironi kanske var fel ordval, men frågan ställs med mycket tveksamhet till att arbetsro verkligen existerar.

Ibland kan begreppet vara svårt att definiera. Utan att förvränga sanningen eller ha förutfattade meningar så tror jag att många definierar ordet arbetsro med ett knäpptyst klassrum där eleverna jobbar i en bok och inte gör något väsen av sig överhuvudtaget.

Me like. De lektionerna är fantastiska, att kunna smutta på sitt kaffe samtidigt som eleverna arbetar flitigt med det de ska. Skönt för mig som lärare och antagligen skönt för eleverna eftersom de troligen arbetar med något de redan kan...!

Och hur mycket lär de sig då..?

Jag brukar skilja på 2 lektionstyper.

1. STA (självständigt tyst arbete)
2. Småprat

Något man lärt sig med åren är ju att man vinner så mycket mer på att vara övertydlig.
En lektion där man får ha småprat där gäller det oftast EPA-modellen.

Står det småprat på tavlan får man småprata med sin arbetskamrat och står det sta då ska man arbeta själv och inte prata. Svårare än så är det inte.

Och visst tar det tid innan ett sånthär arbetssätt sätter sig. Och självklart beror det också på från grupp till grupp. Men mest handlar det om att inte ge sig.
Varför skulle jag tillåta ett stökigt klimat i klassrummet? Som jag vistas i mer än vad jag vistas i mitt eget hem? (Nästan)
Men det gäller att va envis. Och efter lov kan det ta tid innan man kommer in i det igen.
Men det gäller ju liksom att aldrig ge sig.

Och givetvis är alltid frågan kring arbetsron intressant, ibland känns det till o med som att elverna inte vill säga att det är arbetsro för att de förväntas säga att det inte är det.

Och börjar man som lärare redan som 22-åring kan jag lova att man blir ifrågasatt från första stund. - ojojoj, hur ska en såndär liten flicksnärta kunna få ordning på alla de här"...
Jotack, dessa kommenterar har man levt med, o även överbevisat, hoppas jag.

I klassrummet är det som jag vill ha det, och är det inte det, sliter jag mitt hår tills att det blir som jag vill ha det.

Allt handlar ju egentligen om att skapa relation. Skapa relation till eleverna. Det ska inte vara någon överraskning vart dom har dig.

Och givetvis är jag ingen superlärare som eleverna niger åt när de kommer över tröskeln, om det nu var så några av er tolkade det.
Jag har mina brister. 

Vi kan ju inte ha bra dagar jämt!

Men, jag har världens bästa jobb och känner världens mäktigaste glädje till att få undervisa, och det överväger stort de strider man får ta om suddigummin som hoppar och skor som inte ställs upp på hyllan.!

Huvudsaken är att vi lär oss massor tillsammans och att man får med sig klassen i hur man vill ha det i klassrummet.

Det är det viktigare. Tycker jag.

Hörs