Jag njuter.
För sju veckor sen, eller iaf sex veckor sedan kändes det som att det var flera år tills att vi skulle ses igen. Men nu, äntligen, är v hemma och livet känns underbart. Tänk att en människas närvaro kan betyda så mycket!

Igår åkte vi till stan och handlade skaldjur, sen åkte vi hem och "lagade" till en supermysig kvällsmåltid på uteplatsen. Drack rosé och pratade om allt mellan himmel och jord.

Efter en film blev det såklart ett bubbelbad också.

Idag har vi varit i Vingåker och nu är jag proppmätt efter en fantastiskt god lax...

La mej just i badet medan v är iväg och grejar med min bil.

Längtar redan som en tok, trots att det bara var en kvart sen han åkte.!
Just nu känns 7 veckor helt ofattbart.


Men aldrig mer. Eller aldrig ska man väl aldrig säga, men jag önskar att det inte blir så lång tid nån mer gång.


Jag är så himla lycklig med dej, min älskade Victor!

Nu ska jag sjunka ner i badet igen, le och vara lycklig!

Nu sitter jag här, i bikini, i solen, med morgonkaffet och lärarnas tidning framför mig. En bättre start på en lördag är svår att finna!

Jag tänker tillbaka på veckan som gått och känner en enorm glädje och tacksamhet när jag ser tillbaka.
Glädje för att det är så otroligt roligt att jobba med eleverna och tacksamhet för det samarbete vi påbörjat.

Jag har en "nygammal" klass. En 3-4:a som har varit en 1-2:a en gång i tiden. Men på 2 är har de inte gått i samma klass.

Därför är det jätteviktigt för eleverna att finna sin roll i klassen igen. Det är viktigt att jag som lärare är tydlig och prioriterar samarbetslekar och övningar där eleverna får chans att lära känna varandra ännu mer. De känner varandra sen raster och matsal, men man måste också känna varandra och veta hur man ska "bete sig" mot varandra i klassrummet.

Jag ägnar mycket tid åt att prata med klassen. Låter dem vara med i problemlösningssituationer och i dilemman jag har som "försvårar" mitt arbete. Försvårar är väl ett hårt ord, men "stör" mitt arbete.

Det kan handla om allt från att jag vill veta hur jag ska göra för att slippa tjatet om vilka som ska sitta i grupprummet till hur vi ska göra för att på bästa sätt lösa hur eleverna lugnt och stilla ska gå till sina lådor och hämta material utan att det blir pratigt och rörigt.

Självklart har jag tankar, självklart har jag lösningar som jag, i annat fall, hade gjort från början när problemet uppstått. T ex satt upp ett schema för grupprummet och låtit en bänkrad i taget gå och hämta sina saker etc... Men jag har märkt, att låter man eleverna komma med förslagen och känna att det är de tillsammans som hjälper och kommer med lösningen, då underlättar allt. Visst tar denna diskussion ibland lång tid, och alla är inte överens från början. Men tillslut, har jag faktist aldrig varit med om att de inte har enats. Därför är det viktigt att lägga krut på detta under första veckorna, för då sparar man så mycket tid för framtiden!

En annan sak som har givit resultat är att vara tydlig med att prata om förväntningar. Vilka förväntningar har jag på klassen? Vad tror klassen?

En intressant diskussion som också är otroligt givandet och eleverna får sig en tankeställare om vad som egentligen förväntas av dem.

Men icke att förglömma, vilka förväntningar har klassen på mig?

Det är inte bara jag som ska ha förväntningar. Klassen har förväntningar på mig!
De förväntar sig att de ska lära sig något, att jag kommer i tid, att jag hittar på roliga saker ibland...

Att tala om varandras förväntningar är genväg till en bra relation elev-lärare, tror jag!

Sen ska de såklart inte bli nån pärmvärmare, utan de ska synas i klassrummet.

Ett klasskontrakt är också väldigt bra att skriva, för det kan man alltid också titta tillbaka på, så eleverna ser vad de faktiskt skrivit under.

Nu menar jag inte att detta är baserat på någon forskning och att jag sitter på någon lösning till hur lärare ska arbeta med sina klasser, jag vill bara skriva och berätta om mitt sätt att göra det.

För även om det tar tid i början, så vinner man ett helt läsår. Istället för att tjata. Jag hatar att tjata. Det ska man inte behöva.

Första gången jag arbetade så här gav det mycket positivt resultat, och nu är det andra gången och jag hoppas att det blir lika positivt utslag som det verkar!

Starten kunde inte varit bättre.


Sist men inte minst är det också viktigt att utvärdera! Fråga vad eleverna tycker om dig som lärare!!
Jobbigt i början, men man vänjer sig! Jag har fått jättebra tips, både att inte höja rösten för ofta och prata med tystare röst... Inget jag kanske skulle tänkt på innan, om inte eleverna sa till mig att de förväntade sig att jag inte skulle prata så högt.!

Problem måste vara synliga!
Det tror jag man vinner mycket på!

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe :-)

Ha en härlig lördag!

Ibland skulle jag verkligen önska att jag inte var så eftertänksam. Fast samtidigt är det ju bra. För samtidigt som det vore en utmaning för mig, kan det hända att andra blir lidande.


Jag vill så gärna men samtidigt....
Är iaf väldigt glad och smickrad.
Men får lägga denna utmaning åt sidan och fokusera på det som är.!



Man vet aldrig vad som händer....







Fortsättning följer!

Läraryrket innehåller allt. Idag fick jag till exempel agera djurvårdare.
Under alla sparkcyklar i lekboden låg en flämtande igelkott.

Eftersom jag inte hittade några handskar tänkte jag att det inte skulle vara någon match att lyfta den med händerna (den är ju säkert len på magen!.!.!.!) nej, det kan jag upplysa er alla som är lika kodumma som jag om, att en igelkott är inte len, den är vass, riktgt vass.!

Till sist hittade jag ett par fodral till badmintonrack som jag kunde använda som handskar. För att sedan kunna lyfta upp den på en skyffel.

Så, igelkotten blev räddad!

Med taggar i händerna och ett malligt hjälteleende efter min insats var det dags att ta hand om klassen igen.
Det blev ute-disco! Älskar att ha musik ute på skolgården!!
Det blir så härlig stämning!
Hur härligt är det inte att se våra förskoleklassbarn dansa tillsammans med våra sjätteklassare? Älskart!!


2 dagar har gått nu och jag är oerhört stolt över min klass. De är underbara!

Åh vad jag älskar mitt jobb!

Åh vet ni?






På söndag kommer min älskade pojkvän hem!!!!!
7 veckor utan varandra är på tok för länge!
Jag lääääääääängtar!

Vi kunde inte ha fått en bättre skolstart.
Med björkar riggade utanför entrén fyllda med ballonger och serpentiner hälsade vi alla barn och föräldrar välkomna till ett nytt läsår.
Vi bjöd även på bål och salta pinnar.
Vi hade "VIP-fest" för att fira skolstarten i år!
När klockan ringde in hälsade vår rektor välkommen och presenterade oss personal. Alla elever tyckte att jag hade krympt under sommaren, men såklart är det elverna som växt, tänkte jag.
Sist i presentationen av personalen stod jag och min rektor var inte sen med att påpeka att jag faktiskt var sist OCH MINST. Nåja, den stämpeln får jag alltid ha. Tycker inte att jag är så mycket kortare än förut, men vem vet, man krymper väl med åldern?
Snart 30 ju.!

Efter den presentationen presenterade jag dagen och gav vår rektor saxen till att klippa av bandet och inviga det nya läsåret!
Därefter spelade vår allt-i-allo-vaktis "sommaren är kort" och vi alla stämde in. Underbart.

Och efter minglet fotograferades alla barn på röda mattan som vi rullat ut utanför entrén. Bilderna sitter nu uppe i vår foajé!

Tänkte att det är bra att skriva ner denna skolstarts upplägg så det finns dokumenterat till nästa år, för det här hoppas jag blir en tradition!
Så roligt att träffa alla fantastiska barn igen!

Jag är så lyckligt lottad över att få vara er fröken!

Nu ligger jag i badet, trött, stolt och lycklig!

...men framförallt laddad för ett nytt läsår!!!!

Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Skulle varit på väg till Karlstad nu, men istället ligger jag nerbäddad i soffan. Kroppen sa ifrån helt enkelt.
Tråkigt.

Men det ger mig två extra dagar till att förbereda inför skolstart iaf.

Längtar efter min bror ju!

Men men. Jag kommer snart!

Var iaf hos Maria igår, kvalitetstid deluxe. Jag är sååå nöjd!

Nu ska jag fortsätta vila så att all min ork och kraft är tillbaka imorgon!

Jotack, nu vet jag hur det känns.
När kroppen tappar all lust och allting känns förfärligt.
Ont gör det också. Riktigt ont!



Om jag inte hade haft så bråttom.
Om jag bara hade sett ett tecken eller någon kunnat varna mej.
Visst, jag har väl vetat om det och försökt att tänka mej för, men det är så lätt att glömma när man är mitt uppe i allt.

Jag som var så glad, taggad och tillfreds med mej själv just nu.

Arg och besviken på mej själv.
Mycket för att jag inte upptäckte det tidigare.

Frågan är hur allt kommer bli nu. Kommer ni känna igen mej?



Jag kan ångra allt 100 gr men ändå inte göra det ogjort.















Den där JÄDRA dörren som låser sig själv efter ett visst klockslag.
Jag som hade så bråttom och alltid brukar öppna den med hjälp av hela kroppen genom att slänga mej mot den och öppna den med "axeln"... Tyvärr blev det med huvudet denna gång...

Pang och så gick mina favoglasögon i kras.

Så känns det när man går in i väggen, eller i det här fallet, dörren.

Som tur är har jag andra så halvblind slipper jag vara.
Men jag som var så nöjd med mina nya!!!!!!

Men vet ni?




Pappa ska hjälpa mig att fixa allt imorgon!

Så det löser sig galant ändå!


Så det blir nog bra tillslut, men nu vet jag hur det känns, att gå in i väggen.


Lär se ut som en enhörning imorgon.

Känslan av att vara tillbaka i rutinerna igen!

Så underbart. Jobba till 17.30 och sen ut på en Pw med Lotta, tror det blev 8 km? Kanske 7, men 8 låter bättre! Iaf när man ska skryta om det i en blogg.

Så jädrans gött!

Och nu äre snart bara 1,5 vecka kvar tills att min loverboy kommer hem!
Underbart!!!!!