I år är det tredje året jag står med klassen på tjällmo marknad. En höjdpunkt som uppskattas av eleverna, de flesta iallafall!

Kan ju inte nog utrycka hur fantastiskt kul det är med att förberedelser innan, bakningen är dock inte frökens bästa, hade hellre sålt nåt annat? men eftersom världens bästa elever är bakproffs så löste sig ju även den biten. Men hjälp av fantastisk kollega förstås!

Jag älskar att ha många bollar i luften men tyvärr har jag ibland dåligt bollsinne... Bollrädd är jag också men särskilt rädd är jag inte för de bollar jag har i luften!

Men betygen är deffade! Check på den!

Skolavslutningen börjar sitta!

Marknaden är imorgon.

NP år tre är rättade o klara.

Jag ligger inte efter med någon tvätt.

Hemmet är något sånär städat. Borde skrubba badrummen med tandborste bara.

Men nu tar jag upp mitt vardagliga liv efter imorgon.

Eller ja, fram till imorgon är jag en zombie och imorgonbitti är jag en surikat som vill upp o hoppa, framåt kvällen en galen tapir och på söndag ligger jag och gapar som en nyfångad torsk fast jag är en knubbsäl.

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag blev när några av mina fantastiska elever går upp på scenen under skolans mello och kör ett extranummer.

De berättar att de hade hört en låt när de åkte bil och då tänkte de på mej, det var när de trodde att jag skulle sluta jobba på skolan.

Sedan skrev de om texten och framförde den på scenen inför hela skolan.

Jag var mållös.

Ni är underbara.

Mina underbara grabbar och tjejer!!!

Nu ska jag strax ta ett bad och njuta av denna underbara dag!

Den senaste tiden måste jag erkänna att jag känt mig lite vilsen. Det har hänt så mycket på kort tid, även om jag i skrivandets stund knappt kommer på något som är värt att nämna just nu. Det är nog mest jag själv som avlat fram en hel hönsgård av några få fjuttiga fjädrar.

Men det har varit en tid med mycket prat och tankar om framtiden. Jag känner en inre stress om att flytta till hus och skaffa familj samtidigt som jag jag vill göra karriär.

Det är liksom en ständig kamp med mej och mej själv. Ja ni hör ju själva hur vilsen och kaotisk jag låter.

Och självklart är jag inte ensam i landet om denna känsla/panik. Är man 27 och snart 28 är det väl hur mänskligt som helst.
Speciellt när näst intill alla ens barndomsvänner och vänner står antingen med putande magar eller med nån söt liten koalaliknande människomini i en Emmaljunga.
Men jag är inte bitter - din tid kommer, som min kära Håkan skulle sagt.


Och självklart måste då tankarna komma som man inte önskar fanns "men tänk om min tid aldrig kommer då", "tänk om jag sitter där själv sen med tvillingar och dyra elräkningar" eller tänk om jag inte kan få smått överhuvudtaget.!

Btw, det är iallafall ingenting som tjänar till att jag lägger energi på det just nu. Framtiden kan man inte förutspå, inte jag iallafall.

Just nu är jag nöjd med min tillvaro. Jag har fått min förstelärartjänst till hösten som jag strävat efter och killen jag är kär i delar jag snart 1,5 år med.
Familj och hus kommer när vi båda jobbar i samma land, ev landskap till och med.

Jag har inte tid med barn nu, och då är det väl underbart att jag har så många bästis-bebisar att kunna gosa med. Underbart.

Lustigt att det nästan låter som att jag behöver försvara varför jag inte går i barntankar ännu. Men det är ju likadant med träningen, bara för att jag inte får till en träningsrunda varje dag känns det som att jag behöver förklara varför, främst till mej själv, men nånstans vill jag ju att hela världen ska veta varför jag inte drog spåret idag.!

Anledningen vill jag inte ens påpeka för den kommer bli ifrågasatt så till sin milda grad. Det har med allergi och göra o då finns det alltid någon som har en ypperlig förklaring till att jag borde gjort si eller så eller helt enkelt struntat i det. Mediciner finns det gott om så jag vet att ursäkten är vag.

Men så äre. Just nu mår jag väl som jag förtjänar då eftersom mina mediciner inte ritkigt uppfyller mina önskemål som de gjort de senaste 10 åren.


Jo. Jag har känt mig lite svagare än förut en tid oxå, men det har ju också med våren att göra. Blir alltid lite deppig då. Fråga mej inte varför.
Tar åt mej av småsaker och känner mej nästintill värdelös och flodhästliknande i vad jag än gör.

Men Nuså, nu känner jag mej stark igen. Tack o lov. Hatar att vara nere i skiten och se mej själv som ett offer. Det har jag gjort i för många år.

Jag är bra precis som jag är, precis som du som kände igen dej i det jag skrev.

Nu går jag mot min 28:e sommar, o jag ska sannerligen leva livet!


Hörs

Jag kom precis på mej själv sitta och le och bara njuta av tillvaron.

Den här helgen har bjudit på så mycket härlig vänskap! Och vänskap är ju något som ger så grym energi!

Först shopping i Örebro med Emma i lördags och på kvällen blev det altanhäng med Hanna och senare blev det både en biltur, tur till gästis och ett hej på en 30-årsfest.

Och i fredags var jag också en sväng hos Hanna på kvällen som flyttat till byn igen. Så underbart att ha dej här igen vännen!

O igår blev det solning hela dagen med Mallan och på kvällen hade vi babyshower för Emma.
Så mycket kärlek och vänskap!

Underbart.

Och idag har jag hunnit med massor på jobbet och är redo för terminens sista veckor. Helt otroligt vad fort tiden går.

Tur det, för jag saknar min Victor nåt grymt!

Ha en underbar kväll!

Alltså ju mer jag läser och hör om huruvida mobiltelfoner används i skolan eller ej blir jag både mer förvånad och frustrerad över varje gång!

Jag tog för givet att mobiltelefoner INTE används under lektionstid i de flesta skolor, men nu börjar jag förstå att så är inte alltid fallet.!

På många skolor får eleverna ha mobiltelefonerna med sig in på lektionen. Jag läste precis en artikel om att en lärare fick säga till sina elever flera gånger om att lägga ner mobiltelefonerna när hon hade genomgång...

Stopp och belägg här tänker jag!!
Varför i hela friden lägga energi på det?
Visst, det var gymnaiseungdomar, men jag skulle ändå aldrig vilja att mina elever hade mobiltelefonerna framme under en genomgång, eller lektion över huvudtaget.
Lägg fram dem på katedern eller låt den ligga avstängd i väskan!

Ja, den makten måste man få ha som lärare.

Jag vet bara hur svårt det var när hela min klass fick varsin iPad, och att lära dem att inte pilla på den hela tiden.!
Men det går och det är ju jag som måste bestämma hur jag vill ha det.

Mobilerna har ingen anledning att finnas med under lektion, så är det bara. Och att lägga tid på att säga till om det själ ju bara undervisningstid.
Så att tillåta det är ju bara fruktansvärt korkat!

Hörs.

Jag började arbeta på fritids under våren 2011. Jag tom min första lärartjänst under hösten 2011. Det betyder att jag jobbat som lärare i ca: 5 år.! Brukar säga att jag är inne på mitt 6:e..

Hur som helst. För att bli förstelärare ska du ha undervisat i minst fyra år och kunna visa att dina år varit framgångsrika och målmedvetna.

Jag är så grymt stolt och glad över att jag nått ett av mina delmål nu.


Att jag dessutom blivit erbjuden 2 förstelärartjänster. En i vardera kommun, gör mej också väldigt glad och stolt.

Och varför jag skriver detta "skrytsamma" inlägg är för att jag inte alltid haft förmågan att tro på mej själv. Under mina första år i yrket var jag sannerligen ingen lärare som trodde på sig själv, tvärt om!!
Och idag, som 27:åring, är jag erbjuden 2 förstelärartjänster.
För mej är det boost som får mej att jubla.

Alltid när jag jobbat på lov, länge på kvällar etc har man fått höra att jag inte behöver jobba så mycket...
Men jag älskar mitt jobb och i slutänden får man betalt för det!!

Jag är skitnöjd på ren ful svenska.

Nu kan jag bara sikta högre och nå fler mål!!!
Jag älskar mitt jobb och mitt liv.

Nu kör vi!!!!