Omedvetet, eller undermedvetet, tror jag att jag lever med en stor saknad. En saknad efter något jag aldrig kan få tillbaka. Det är nog mycket det, som gör att jag har svårt att gå vidare, trots att jag ibland känner att jag gått vidare.

Samma år som jag blev lämnad flyttade mina föräldrar från mitt föräldrahem. Helt plötsligt stod jag helt utan tillhörighet.

Jag bodde ingenstans, jag hade ingenstans att känna mig hemma. Jag älskade verkligen mitt hem i Tjällmo och jag har alltid älskat och kännt mig trygg hemma i Hällestad. Att hitta sig själv igen innebär också att hitta en plats där man trivs att leva på. Jag flyttade till en lägenhet i Finspång, bodde där ett halvår. Jag kunde inte vara själv i lägenheten och idag minns jag knappt hur den ser ut. Det skulle väl vara badkaret jag minns, med tanke på att det var där jag tillbringade tiden om jag mot all förmodan var hemma själv. Det känns som att ett  halvår av mitt liv inte finns. Eller rättare sagt, det känns som att ett år inte finns. Med undantag för vissa stunder som har betytt extra mycket. 

Vid jul flyttade jag tilbaka till Tjällmo. Här bor jag nu, och jag trivs. Jag har ingen anknytning hit. Förutom att jag jobbar här, och med tanke på hur mycket tid jag spenderar på mitt jobb finns det ingen anledning för mig att flytta härifrån. 

Sitter ute i min lilla trädgård nu och skriver, sitter faktiskt med en filt övet benen för ikväll är det inte lika varmt som det har varit. Det är mysigt, och jag trivs. Har även min lilla katttjej bredvid mig. Egentligen är jag allergisk mot katter, hatar lukten från kattlådan och är livrädd för att vara full av katthår på kläderna. Men jag övervann min allergi, plågade mig igenom några månader med enorm hosta och halsklåda och nu mår jag bra, pappa hjälpte mig att göra ett hål i dörren in till tvättstugan där kattlådan står så det luktar inteså mycket  katt i lägenheten och katthåren kan jag inte göra så jättemycket åt förutom att försöka ta bort dem! 

Det är ett väldigt sällskap iallafall, att ha en katt. Så, vad vill jag säga med det? Ingenting är omöjligt, bara man bestämmer sig för det. 

Så, det borde ju inte vara så svårt att bara bestämma sig för att sluta sakna? Men det är det..

Jag saknar min farmor, mormor, farfar, morfar... det finns så många jag saknar..

Men om man säger så här då, sakna kommer jag alltid göra, men jag måste lära mig att acceptera att det är just det saknad, och inte längtan. Det är en stor skillnad. 

Längtar gör jag också. Jag längtar efter att ha någon att längta efter.  Någon att äta frukost med, skratta med, åka på resor med, någon som älskar mig. En sån längtan har väl alla människor, men för mig känns det nästan mer som en saknad än en längtan. Men jag vill tro att det är en längtan, och att jag någongång, får känna mig lycklig igen. 

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här inlägget just ikväll, eller jo det gör jag.

För jag såg en sak jag inte ville se. Och det gör SÅ ONT.

Usch, nu får jag verkligen ta o skärpa mig, var är mitt nya jag?

Den här dippen har hängt i för länge nu! 

Jag vill tillbaka till min styrka, men den kommer väl nångång...

Imorgon kanske..

Det finns ett ställe på jorden just nu som jag känner mig helt hemma på. Ett ställe där jag hämtar energi och känner mening.

När ångesten kryper på när jag är ensam hemma tar jag antingen ett bad eller går hit.

Jag längtar till i höst. Längtar efter att börja jobba. Längtar efter alla barn som sprider glädje varje dag. Längtar efter att känna mening och att någon faktikst behöver mig.

Blev visst ett deppigt inlägg, återkommer med ett gladare så småningom.

Men det känns jobbigt nästan hela tiden just nu. Men det har nog och göra med att att jag tänker för mycket och har svårt att släppa taget. Suprise, det är ju det största problem jag har.

Men, allt kunde varit värre. Mycket värre.

Tänker på geten..!.!

Hörs!

Så otroligt lyckligt lottad, för jag känner så många fina människor!

Förra sommaren/hösten gick jag och pratade med en kurator en gång i veckan. Jag tror att alla någon gång i livet behöver prata med någon som är helt utomstående, som inte vet någonting om dig. För några år sedan hade jag kännt mig misslyckad och inte alls vågat berätta att jag behövt ta professionell hjälp, men idag känner jag mig istället stolt och delar gärna med mig av de erfarenheter jag har!

En sak som min kurator berättade för mig och som jag tänker ofta på är hennes förklaring av ångest. Det är svårt att sätta ord på och förklara hur ont riktig ångest gör, men hon förklarade på ett mycket pedagogisk sätt, vilket jag såklart uppskattar! :-) hon beskrev det såhär: tänk att du är ute och går i en mörk skog. Plötsligt ser du en björn eller något annat skräckinjagande som kommer mot dej. Ditt hjärta börjar slå tusen slag och du börjar springa det fortaste du någonsin kan... Björnen springer efter och flåsar dig i nacken och de ända tankar du tänker är: nu dör jag, nu är min tid slut, jag fixar inte det här! Men så tillslut hittar du ett träd som du kan klättra upp i och björnen vänder, då släpper helt plötsligt den där hemska hjälplösa känslan och du andas ut! Men, när du har ångest, då hittar du aldrig det där trädet och du har björnen flåsande i nacken hela tiden, hjärtat pumpar och du känner hela tiden känslan av att "nu dör jag".

Jag tycker den förklaringen beskriver exakt vad ångest är. Och då kan man ju tänka sig hur otroligt jobbigt det är att leva med, att det inte bara göra psykiskt ont utan fruktansvärt ont fysiskt också, det värker i bröstet!


Men det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om, utan det var något annat som min kurator sa till mig. Hon sa att jag hämtar all min energi från sociala kontakter. Vilket jag idag verkligen förstår vad hon menar också. Jag är så otroligt glad och tacksam över alla fina människor jag har i min närhet, finner inga ord!

Nu ska jag snart åka och sjunga, en av mina andra energi-boostar!

Var rädd om era nära och kära.

Hörs.

Så här aktiv bloggare har jag inte varit på länge. Men som sagt, semestertider ger utrymme för annat.

Imorgon ska vi åka hem från denna fantastiska resa. Igår blev en av mina drömmar uppfyllda! Jag har sen jag varit liten velat sitta i en båt vid Smögenbryggan och titta på folk och njuta, och det fick jag igår!! Och vilken båt sen! Den låg precis mitt emot nattklubben som vi var på, så kvällen/natten spenderades på två olika lyxjakter, nattklubb & på bryggan! Sjukt varmt var det så det var underbart att haver låg en meter utanför klubben! Tack allt båtfolk för en kväll att minnas!



Imorgon bär det av hemåt med ett stopp på Ullared, såklart!


Nu börjar det lägga sig ännu mer! The old one is back! Och bara några få förstår mig. Tack igen alla älskade vänner för att ni finns <3

HÖRS

Tror att semesterlivet påverkar mitt sätt att tänka. Och dessutom ger det ju mig mer tid att tänka! När jag jobbar går livet i 190 hela tiden och jag hinner inte fokusera på privatlivet lika mycket.

Så, jag längtar till att börja jobba så att livet kan börja rulla på som vanligt och jag slipper alla jobbiga tankar som hela tiden gnager. Det är mycket lättare att jobba o slippa tänka på annat än att göra ett bra jobb.

Känns som att allting blir fel trots att jag försöker göra allt jag kan för att göra rätt. Men jag orkar inte grubbla eller tänka mer på allt som varit. Ska bara se framåt. Men jag har så lätt att ta åt mig och rädd för att göra folk illa.


Jag längtar efter en dag där jag kan känna lycka.

Hur som helst så har jag världens finaste semester med världens finaste vän. Jag älskar Smögen.


Allting har sin tid, och innerst inne är jag glad, bara lite dipp, som sagt!

En blogg är till för att skingra sina tankar offentligt, och det gör jag. Jag skriver hur jag känner och hur jag mår för att övertyga mig själv om att jag mår bra. Har aldrig menat att hänga ut någon och skulle aldrig göra det. Det är ju isåfall bara ett bevis på att jag inte kommit över sorgen och är patetiskt beroende av att folk ska känna medlidande med mig. Men så är det inte, mitt hjärta vrids om tusen varv flera gånger om dagen och det är patetiskt, men eftersom jag inte fick någon "bearbetningsperiod" med tanke på hur allt gick till, bearbetar jag mig nu. Så sorgen lever jag med, men medlidande behöver jag inte.

Det viktigaste för mig är att alla mår bra. Såklart jag också, och det är bara dippar som kommer ibland. Skulle aldrig drömma om att hänga ut den människa som jag älskat mest av allt på hela jorden. Livet går vidare och jag måste lära mig att acceptera verkligheten, annars blir jag aldrig lycklig.

Tänkte ju återkomma med ett mer positivt inlägg idag. Det känns bättre idag. Det är alltid första chocken som gör extra ont.

Idag ligger vi på klipporna igen. Jag har inte alls samma ångest som för ett år sen. Jag har inte samma känslor som för ett år sen. Men det är ju just det där, att det är "mitt hus". Mycket lämnade jag kvar och mycket kan jag fortfarande se stå på samma ställen som jag lämnade det. Nu ska en annan människa bo där, tillsammans med han som jag trodde var min livskamrat. Men, det här året har jag iallafall blivit stark och jag vet mer vem jag är. Jag har återupptagit mina största intressen, sång och teater. Att sjunga och att stå på scen ger mig en energi som jag inte kan få någon annanstans. Varför jag "la det åt sidan" , kan jag inte svara på helt, bara ana. Idag har jag världens bästa jobb, världens finaste lägenhet, världens bästa vänner, världens bästa familj och världens sötaste katt. Vad mer kan jag begära? Sen finns det en fin person i mitt liv som har funnits länge vid min sida. Som är speciell. Du vet vem du är.

Så, nu har jag skrivit av mig och jag har fått spy ur mej allt jag behöver. Snart ska jag ta ett till salt bad och ikväll blir det utgång på Smögenbryggan.

Stå upp. Stå ut. Stå kvar.
Livet går vidare.
Och det jag är mest glad för är att all min oro och ångest är borta. Jag är värd någon som är ärlig mot mig och inte ljuger mig rakt upp i ansiktet, faktiskt.

Å vad härliga människor det finns här alltså. Alla är så goa!

Snart börjar skolan också, sjukt taggad. Men just nu, äre sola o bada som gäller!

Hörs! Tack alla fina människor som kommenterar och läser också, det är ni som får mig att må bra! Varje litet hjärta gör mig glad????

Ligger i en stuga i Smögen och har haft en fantastisk kväll. Mallan och jag har suttit på klipporna och pratat i timtal och senare träffade vi massa härligt folk och har sjungit allsång & haft allmänt skitkul.

Sist jag var i Smögen var jag verkligen inte lika stark som jag är idag, och jag njöt av att sitta på samma berg som för ett år sen och känna, åh vad skönt att må bättre.

Men likt förbannat ska man mötas av något annat så snart man känner sig någorlunda till freds med livet. Nu är de sambos. Skriver det rätt ut och ni vet exakt vad jag menar och jag skriver för att lugna mig själv. Det gör så sjukt ont i hjärtat och själen men jag ska göra allt som står i min makt för att inte bry mig. Men det är inte lätt kan jag säga. Det är ett slag i hjärtat som gör fruktansvärt ont. Det gick fort, måste jag säga. Så det är väl äkta kärlek.. Jag känner mig så grundlurad. Lurad på 3 år av mitt liv.

Men det är bara och bita ihop och vara stark. Tänker inte låta det här förstöra våra underbara dagar i Smögen. Vill inte förstöra för min bästa Mallan heller.

Stå upp, stå ut, stå kvar.

Jag kan, jag är stark och jag klarar det här utan att bryta ihop. Men frågan är om jag borde flytta. Mår ju inte bättre av att se brevlådan direkt.

Men som sagt. Stå upp. Stå ut, stå kvar. Jag har världens bästa vänner och världens bästa familj.

Och snart börjar jag jobba.
Hatar att jag får sån huvudvärk av sånt här.

Skriver nog ett mer positivt inlägg imorgon, nu ska jag försöka sova.

Hörs.