Det är häftigt med utveckling. Utveckling hos sig själv och utveckling hos sina elever. Jag måste dela med mig av en händelse.


Jag hade en idrottslektion. Eftersom att det är lunch/rast efter idrottens slut låter jag ibland de som vill vara kvar 10 min extra för att spela fotboll. Det har alltid varit jag som delar in lagen.

Men sist gjorde jag inte det utan släppte eleverna helt fritt till att dela in lagen själva, och ni som jobbat eller jobbar i skolan och har haft elever på lågstadiet vet nog hur tokigt och brokigt det kan bli. Först tittade eleverna bara på mej som om jag vore en utomjording. - vadå, ska vi dela in lagen?!
- ja, svarade jag.

Det var ca 15 elever kvar som ville spela fotboll.
- då kör vi vi tre mot resten säger en av killarna.
De två andra killarna instämmer. Helt övertygade om att de är bättre än alla andra och klarar av att möta 12 + de 3.
Jag håller mig i bakgrunden och observerar. De 12 andra tycker inte att idén är särkilt bra men säger inte så mycket.
Efter ett tag ställer jag bara frågan till dem, tycker ni att det blir rättvist?
- nej, svarar de 12 andra.
- vadårå?, frågar en av de 3 killarna.
- ni kan få leda med 5-0 då om ni vill, säger en av killarna till de andra 12.
De andra 12 börjar fundera, men många blir sura, arga, börjar sparka iväg bollen och riktig irritation uppstår. Här skulle man i vanliga fall gått in som lärare och styrt upp det. Men jag avvaktar. (Tro inte att det är lätt, det är bland det svåraste som finns att inte ingripa i sådana här situationer).

De börjar bråka. De upptäcker att det helt enkelt är för svårt för dem själva att lösa och vänder sig till mej.

Jag rycker på axlarna och säger att jag inget kan göra. Det är upp till dom.

Föreställ er nu en mycket splittrad barngrupp där det både är hårda ord och irritation.

- Men varför hjälper du oss inte fröken? Frågar tillslut en uppgiven kille.

Jag svarar, vänligt men bestämt,
- vad tror du? Inte med idiotförklaringsrösten, "vad tror du"?? Utan, vad tror du?
Eleven svarar efter lite eftertanke:
- för att vi ska klara av det här själva.
Jag nickar instämmande.

Tillslut tar en av killarna på sig ledarrollen och säger, okej, vi måste fixa lag nu så vi hinner spela. Och det måste ju faktist vara rättvist.

Alla som är med i idrottshallen nickar och låter killen få uppmärksamheten.

Han frågar hur de ska göra.
En föreslår att rösta, för i klassrummet jobbar vi aktivt med elevdemokrati och är vana att rösta om saker.
Dock inser de direkt att det inte var en sjyst metod.

Då säger en av eleverna:
- men om alla tar av sig varsin sko, och så står en i mitten och blundar och kastar skorna åt olika håll. Så får man hitta sitt lag sen där sin sko är.
De röstar om metoden och alla går med på det.

Sagt och gjort. Lagen blev jämnt fördelade och det blev en superlyckad fotbollsmatch. Utan förskönade av historien tackade alla elever varandra efter matchen och gav varandra komplimanger för ett bra spel. Matchen blev oavgjord.


Det var inte alls svårt för eleverna att dela in lag själva nästa gång.

Den här sekvensen höll på att göra mej tokig. Stå där och inget göra när min roll är given. Att hjälpa barnen att lösa problemet. Diskutera med dem, prata med dem, säga åt dem att lyssna på varandra etc etc.....

Att istället stå helt passiv, är svårare än att lösa konflikter.

Men att ge eleverna tiden, till att de måste klara det själva, ger så otroligt mycket. Det tär på en som lärare och om en förälder skulle kommit in och inte varit insatt i vad jag sysslade med skulle den nog tro att jag saknade all pedagogisk kompetens som finns.

Nu kanske ni undrar hur jag återknöt det här?
I klassrummet började jag med att säga att jag var mäkta imponerad av vad de hade gjort på idrotten. De fick väldigt mycket beröm och sedan fick de även förklara igen högt för varandra i klassen Varför de fick beröm.

Många, många sådana här tillfällen efter det har jag fått chans att uppleva, och jag är grymt stolt över mina duktiga elever som faktist bara går på låg.

Ännu en high five med klassen!
Here we go!

Ibland gör man eleverna en björntjänst om man stöttar och leder dem för mycket. Det är individer som är så otroligt kloka, de måste bara ges chans att använda sin klokhet!!!

Det är ju ungefär som att släppa några individer som inte alls tycker om varandra på en öde ö. Tillslut måste de börja samarbeta för att överleva. Vi är trots allt bara människor, men i dagens samhälle är det så mycket som spelar in i hur ett barn är och hur barnet tror att man ska va.

Kom precis hem från ett pedagogiskt café i Motala. Jag och en kollega höll en presentation om global-kursen vi var på för några veckor sedan.

Jag tycker att det är otroligt roligt att få delge andra lärare om vad man gör eller varit på. Att prata inför grupper är bland det bästa vet. Det ger mig en sån kick!
Nu gör jag ju det varje dag i mitt jobb, men det är ju mer sällan man utbildar vuxna. Därför ska mitt nya uppdrag som snilleblixtaktör också bli himla roligt!

Jag får sån energi av sånt här!

Hade såklart velat haft en bild där jag står på plats med Powerpoint-presentationen i bakgrunden, som blodninebella, men än så länge får jag väl klara mej med mina selfies.!

Den här veckan blev vi klara med alla nationella prov i år 3. (För vetskap är det ca 5 delar i svenska och 8 delar i matte) Många ser de nationella proven som en mätning av hur mycket barnen kan, vilket det såklart också är, men för mej som lärare är det ju också ett verktyg för att se om min undervisning håller.!

Tänk om man visste det när man var yngre, att lärarna kanske var mer nervösa än en själv inför nationella. Eller alltså, nervösa och nervösa, men jag tänkte iallafall inte då på att läraren kunde känna sig minst lika orolig som eleverna själva, över hur mycket kunskap eleverna tagit till sig.!


För mig är de nationella proven ett test på hur jag som lärare lyckats förmedla kunskapen till eleverna.!
Och självklart upplever alla elever det olika, vissa elever har svårt att prestera sitt bästa under prov-press.

Så att genomföra de nationella proven och känna att det ger goda resultat, då äre oxå lite high five, fast inte till mej själv bara, utan till hela klassen!!! Vi har ju fångat kunskapen gemensamt i ett team, eftersom de oxå är med i den pedagogiska planeringen!

Så ofattbart underbart!
Med tanke på den resa jag och klassen faktist haft tillsammans!

Förövrigt så har jag kommit på mej själv att jag undervisar på ett ganska annorlunda sätt, o har gjort det senaste året. Jag använder knappt några läroböcker.! Kan skriva mer om det en annan gång!
Alltså, självklart tar jag inte allt ut huvudet, men min undervisning är sällan uppbyggd av arbete i böcker.!

Skrämmande? Inte alls!
Jag har aldrig haft roligare under lektionerna och jag har aldrig nånsin sätt så få händer upp...!

Fortsättning följer!.!

Nu tar fröken helg!

Det är coolt, hur inställd kroppen kan bli på att träna. Jag har tränat 9 dagar i rad nu, för er som tränar varje dag är det ju inget att komma med, men idag hann jag inte träna.! Jag vet, det är en dålig ursäkt, men jag har jobbat mellan 07.00-20.30, o nu är jag på tok för trött för att träna. Så, nu har jag försvarat mej själv. Så som jag kan.!

Men kroppen måste ju vila ibland med. Inte sant?
Men iaf, jag trodde aldrig att jag kunde lära mej att jogga, men nu är jag verkligen på god väg... Började med att jag orkade jogga 5 min på bandet, sen 10, sen 15 osv. Igår sprang jag även några kilometer på grusväg!!! Vet inte om de va 2 eller 3, så inte ens en halvmil, men jag är ändå grymt stolt!! Det har jag aldrig orkat förut! O även om jag orkat fysiskt (vilket jag dock inte tror att jag har iofs) så har jag aldrig orkat det psykiskt. För när jag sprang förr så trodde jag att jag skulle dö, typ.

Men envishet och uthållighet och inte låta hjärnan bestämma, eller rent av låta hjärnan bestämma, att jag faktist fixar det, det är det som fått mej att orka! Att övervinna psyket lixom!

Så high five!

Håll ut nu!!

Imorgon tänkte jag köra body pump innan jag får ta helg. Hoppas jag håller det! Jag är sjukt trött nu, men jag hoppas att jag fixar det!!

Fatta den dan jag kan skriva att jag joggat 5 km? Eller ännu bättre en mil??

Hoppas den dan kommer, o de e ju bara jag som kan se till att det blir så!!!

Ja, jag läser fortfarande Veckorevyn, ibland.

Ibland känner jag mig på tok för gammal för den, men jag är fortfarande svag för riktigt tjejiga tidningar, Amelia och jag har inte funnit varandra än.

Men iaf. Ett kvällsbad och en Veckorevyn kan räcka gott som belöning efter en bra arbetsdag.

Idag diskuterade ju även "killpanelen", gulligt, inte sant? Distansförhållanden!

Intressant lösning, men 2 av 3 verkar inte tro på det. Men en av dem är sannerligen vettig och inne på samma spår som jag, att det kan stärka relationen!

Nu menar jag ju att ni ska läsa det som dejan säger, och hans inlägg fortsätter på nästa bild. Jag håller på honom!

Det största tror jag handlar om tillit. Och det är precis det som jag behövde öva på. Såg ni att jag skrev behövde?

Men kontrollbehov till max och känsla av att inte kunna lita på någon, är det ju just tillit som jag haft svårt för. Jag trodde aldrig att det skulle gå så bra som det faktist gör. Jag har svårt att lita på människor, och det har jag än idag, men att lita på sin partner är ju a och o för att ett förhållande ska funka, o för att man ska kunna göra det krävs kommunikation och ärlighet och förståelse. Jag har varit väldigt öppen hela tiden med att det är en brist jag har, att jag har svårt att lita på folk, men att jag vill göra allt som står i min makt för att få tillbaka min tilltro till min förmåga att lita.

V är många mil ifrån mej. Jag vet inte alltid vad han gör och han har många kvinnliga arbetskamrater. Varför tog jag upp det? Jo att ha en pojkvän omsvärmad av snygga servitriser kanske inte är allas drömsits, medan det inte bekommer andra i ryggen.

Mej bekommer det inte längre. Såklart han har kvinnliga arbetskamrater, och?!
Såklart han går på fester utan mej, och?
Såklart han har tjejkompisar, och?

Nej tro inte att jag är för blåögd o dum eller vad det heter, jag känner bara sån tillit till honom att jag litar på honom. Dessutom är det grymt skönt att leva ett liv utan att misstro folk.

Kärleken övervinner allt, det har jag lärt mej nu!

Hörs

Jag är glad.

Det har varit sol i helgen och man har kunnat åka cab!

Snart ett år tillsammans, tiden går fort när man har roligt!

Grattis till bebben blondinbella. Så mycket som jag läser hennes blogg så känns det som att vi står varandra väldigt nära, typ.!


Jag har inget vettigt att skriva idag, vill bara att ni ska se min nya header!

Det slog mig förut, att mitt livs bästa tid kanske är nu. Jag är relativt ung, visst man är ju inte 25 längre, men å andra sidan har jag några år kvar till 30-årskrisen också.

Jag har världens underbaraste familj. En mamma och pappa som lever tillsammans, är friska och njuter av att kunna resa runt i sin husbil och har alltid en öppen dörr för sin trötta, glada, sjuka, friska, lyckliga, ledsna dotter. Det spelar lixom ingen roll hur jag är och jag mår, mamma och pappas dörr är alltid öppen, och det, är en trygghet ALLA borde få ha!

Sen har jag en lillebror som flyttat till Karlstad och lever ihop med sin rara flickvän Linnea. Även om vi inte ses så ofta så kan jag alltid retas med min lillebror, vilket ju visar att syskonkärleken är stark. Det är underbart att veta att man har en lillebror som det går bra för och som gör framsteg i en annan stad. Han är grym, även om man som avundsjuk/jag-vill-vara-bäst-sjuk-storasyster kanske har svårt att visa hur stolt jag egentligen är över honom. Men han känner ju mej, och mina kompisar vet också, att om jag är väldigt avundsjuk eller beundrar något väldigt mycket, blir jag tyst. Ungefär som när du fick Kenza-skinnjackan du vet Mallan? Skämt och sido. ;)

Förutom min underbara familj så har jag en underbar pojkvän. Som de flesta vid det här laget redan fattat, jobbar i Norge. så tyvärr lever vi inte ihop än, men det spelar ingen roll, för vi längtar efter framtiden båda två och jag tror på den. Och ses gör vi så ofta vi kan. Även han har en underbar familj, så rar och omtänksam på alla vis.

Sen har jag ju mina underbara vänner, och till dem räknas alla i min omgivning!
Att ha er runt omkring mig gör mig till en så oerhört rik person. Rik på lycka.

Så vad menar jag med att min bästa tid är nu?
Jo, jag trivs så fruktansvärt bra med mitt liv just nu. Klart jag önskar att v och jag sågs oftare, men just nu är det en period i våra liv som vi satsar på jobb. Och kärleken ska ju inte förhindra det. Vi hörs så ofta ändå och att leva med en längtan efter en person ger mej faktist styrka, det är ju inte saknad, det är längtan! Och jag vet att jag snart får somna på hans arm igen. Underbart.

Och snart, om några år, väntar ett liv med hus och bebis. Och självklart är det då livet säkert är som bäst, men jag har det ju framför mej, väntar på efterrätten lixom!
I sommar får jag träna på två kompisbebisar vilket ska bli så mysigt!! Jag längtar verkligen!!

Just nu trivs jag med att jobba mycket och utvecklas, i veckan har jag tagit över rollen som arbetslagsledare, vilket jag tycker känns superkul!
I höst hoppas jag på ännu mer utmaningar!

Och så är det inte utan att jag faktist tycker det är roligt och utvecklande att resa själv för att komma till min prins. Jag har ju aldrig nånsin velat resa själv och skulle aldrig nånsin satt mej på ett flyg själv för några år sen. Larvigt kanske, men att hitta o orientera är ju min absolut sämsta egenskap.
Nu ser jag det som en utmaning och lotsa mej fram själv på olika flygplatser och faktist kunna se att jag lyckas.

Att även kunna planera in spontanfikor, utgångar, träningspass och kurser lite utifrån mina egna behov är ju oxå något man inte hinner med på samma sätt med barn och familj, därför tror jag att jag måste tänka på att njuta lite extra av just den här tiden, men jag längtar både efter bröllop och att få handla bebiskläder.! Men som sagt, nu ska jag njuta av tiden som är och njuta av att jag kan längta och att jag är så lyckligt lottad med alla människor runt mig!!

Överdrivet positiv?
Nej, så här känner jag just nu, och jag vill dela med mig av hur glad jag är över att jag nu ligger i badet och känner mig lycklig. Det är ofattbart.

Idag har jag tränat med Hanna och tagit en sallad på Joans. Bestämde oss då också för att gå till Joans på Valborg och lyssna på Björn rosenström. Ska bli kul!!

Imorgonbitti ska jag träna body pump med Paulina och sen väntar en dagsutflykt med Mallan! Supernice!

Nu ska jag njuta av en fredagkväll i min ensamhet och vänta på kvällens höjdpunkt, när V ringer.

Ha en fantastisk kväll ;)

Blev två härliga träningspass idag med! Känns som att träningsvärken släppte lite faktist! Gött!
Imorgon blir det gymmet igen och på lördag blir det efterlängtad bodypump!

Efter att ha suttit och rättat prov i ca: 4 timmar så var det väldigt skönt att köra pass kan jag lova!

Imorn äre fredag igen, veckorna har bara måndag och fredag känns det som.

Åh vad jag längtar till den 13:e maj!

Det här inlägget känns egentligen väldigt onödigt, inget vettigt alls skrivet.

Men, jag gör en high five med mej själv och hoppas att min träningsglädje håller i sig!!

Fröken på gott humör! :-)