Nu ska jag blogga om något som några, eller kanske många, inte håller med mig om.

Idag har jag sett ett artikel som delas på Facebook. Den heter: "föräldrar måste sluta trakassera lärarna". Jag har läst den några gånger och nu kan jag inte låta bli att skriva mina personliga reflektioner kring artikeln.

För det första tycker jag att det skriva väldigt mycket om "hur synd det är om lärarna" just nu. Många artiklar behandlar lärarnas hårda arbetsbelastning men framförallt skrivs det mycket om föräldrarnas dåliga behandlande av lärarna.
Så egentligen skulle jag vilja börja med att skriva "sluta trakassera föräldrarna". - är du tokig? Tänker säkert många av er nu. Men nej, jag känner mig inte tokig. Kanske har jag helt enkelt den turen att jag inte stött på så många föräldrar som "trakasserat" mig, eller så ser jag helt enkelt på saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag ska förklara.

Här är en bit ur artikeln.

Enligt rektorn i artikeln säger hon att föräldrarna mailar varje dag och kräver svar direkt. Det står också att hon sitter länge på kvällarna för att svara på alla mail. STOPP ett tag!!! Vill jag säga då. Alltså, här tycker jag att det uppstår ett allvarligt fel. Som rektor bör man väl ha status nog att kunna berätta om vilka förväntningar föräldrarna kan ha på skolan? En lärare/rektor arbetar inte dygnet runt, isåfall skulle man ha betalt för det. Men har man inte varit tydlig med det, och dessutom håller fast vid det, är det klart att det uppstår missförstånd. I det här fallet tycker jag att rektorn skulle ha kallat till ett föräldramöte, berättat om vilka förväntningar skolan har på föräldrarna och vilka förväntningar som är rimliga att föräldrarna kan ha på skolan. Om rektorn fortsätter att svara på alla mail och "gå i försvar" gentemot föräldrarna, ja då är det väl inte konstigt att föräldrarna också blir osäkra på vilken utbildning deras barn får?! Tydlighet är ALLTID nyckeln i all kommunikation.

I nästa del av artikeln så står det att hur ska en lärare kunna sköta sitt jobb med en förälder i hälarna. Hm, mycket bra skulle jag vilja säga? För har man en tät kommunikation med hemmet så funkar det oftast väldigt bra för eleven. Klart jag förstår att i artikeln menar de att det är en "jobbig" förälder, men det är ju ändå min plikt som lärare att se till så att föräldern istället det lösningar på problem, istället för problem i mina lösningar.

Och sen står det nåt så fruktsvärt retsamt längst ner så jag blir tokig, det fetstilta... Ja tänk att det finns sådana idioter??? Det låter ju verkligen fruktansvärt att vara lärare. Men är det så man ser på sin yrkeskår tycker jag att man bör se sig om efter ett annat arbete. Jag har valt läraryrket för att det är världens bästa och roligaste jobb. Inget annat.

Så det så.

För min del får föräldrar gärna höra av sig till skolan. De får gärna ha åsikter om min undervisning. I bästa fall kan det göra mig till en bättre ledare. Är det inte så, och jag inte håller med om föräldrarns önskemål om förbättringar då hoppas jag att jag har stora belägg för varför jag inte tycker som dem. Men å andra sidan, det är JAG som är den utbildade pedagogen. Det är JAG som ska kunna undervisa och JAG ska kunna berätta varför jag gör på ett visst sätt.

Jag arbetar med föräldrarnas barn, det vill säga det värdefullaste dom har!! Självklart ska de höra av sig till mig om de har frågor om min undervisning. Men, jag kanske inte är anträffbar precis just när de vill. Och det måste de respektera. Likaså som jag repspekterar dem.

Förväntningar är a och o, och tydlighet. Jag står inte bara ut med dina ungar som artikeln uttrycker, jag är otroligt lyckligt lottad för att jag får göra det!

Varför klaga överhuvudtaget?
Tillsammans, föräldrar och lärare, kan vi ge alla barn den bästa framtiden!

Tack för mej.

Äntligen!
Nu har jag skaffat en klassblogg!
Bloggen kommer att följa mej genom mitt lärarliv är tänkt!
Just nu tillhör den mina trea!

Åk:3 på Tjällmo skola!
Här kan man följa vår vardag i skolan och ta del av vad vi gör!

Www.jossansklassblogg.blogspot.se

Besök den gärna!


Livet känns väldigt härligt just nu!

Om tre dagar, kommer han hem!
På söndag, är jag hel igen!




Ha det superbra!

Kramens dag, är det idag.
När vi hade avslutat skoldagen, sagt hejdå och barnen lämnat klassrummet, började jag som vanligt plocka med sakerna på katedern.

Plötligt kommer klassen in i ett led i klassrummet igen. "Vi glömde ju att det var kramens dag fröken". Så fick jag en kram i tur o ordning av alla barnen??

Det är då man blir helt övertygad om att man har världens bästa jobb.

Att barnen gör en sån sak på eget initiativ, är mer värt en en hög.

Ville bara dela med mig av detta, för det gjorde min dag!







Nu är det snart bara en vecka kvar.
..:-)

V <3 J

Bubbelbloggen, badbloggen, frökenbadar... Mycket nya namn har jag funderat på till min blogg, med tanke på att jag nästintill alltid bloggar i badet, vilket förövrigt inte är att rekommendera då det kan leda till lättare vattenskador, men själv börjar jag få in tekniken nu, det gäller att inte blöta händerna, ha en handduk nära samt skalet på! Typ. Så blir det iaf inga större skador... Tur man är vuxen och kan bestämma själv vilka smällar man är beredd att ta!

Nä, skämt o sido, än har inget hänt..

Men iaf, det hade egentligen inte ett dugg med saken att göra, eller jo, namnet på bloggen.. Men juusefin är så kärt (som min mamma skulle sagt!), eftersom det är skapat av mina elever, så det behåller jag.

Men det slog mej lixom förut när jag försökte blogga i soffan att jag lixom behöver badet för att blogga. Nä, såklart är det inte så, det fattar jag med, men det känns så!

Idag hade jag tänkt blogga om nåt som jag inte alls har svårt med, nämligen att ta en förlust.... ELLER?! Vad säger ni kära kollegor? Jag blir väl aldrig arg under badmintonmatcherna?!?!?!

Nä, skämt o sido där oxå, jag låter ofta sur, eller rättare sagt, jag låter nog över lag väldigt mycket när vi t ex kör badminton, men det har o göra med att jag säkert läste i nån fridatidning när jag var liten att man förbränner mer om man pratar o sjunger när man tränar!!!! ;) där har ni svaret, o mer patetiskt än så kan det ju knappast bli!

Men iaf, att förlora. Det är många barn idag som har svårt med det, och ibland äre svårt att lära gamla hundar sitta. Men vad man skulle önska är att alla föräldrar nån gång skulle spela spel med sina barn och vinna över dem. Inte göra som min farmor gjorde och "glömde" bort vilket sista par det var i memoryt som hörde ihop trots att det bara var fyra bitar kvar. Allt för att få en nöjd o glad Josefine! :-) absolut inget ont om min farmor, hon ägde totalt, men så här i efterhand äre ju svårt att se att jag kunnat ha sån jäkla tur i spel hela livet?! ;)

Så, en läxa skulle gärna vara att spela Fia med knuff med era barn o äg ut dem o låt dem ta en förlust! Klart jag skriver "äg ut dem" för även pappor i 40-årskrisen går igång på de orden, "äg ut dem"! Vad vet jag om det tro? Kanske inte mycket, men såklart har jag ändå belägg för vad jag skriver.
Tänk på att även den här lärarinnan närmar sig 30-strecket med stormkliv..


Och så skrev jag bara för att nån skulle störa sig på det, klart jag vet att det heter stormsteg ;)


Ojojoj, självgod blogg idag, men ändå inte. Jag skriver bara vad jag känner för! Och idag kände jag för lite föräldrasnack (såklart inte, jag har ju inga barn själv, va vet jag??!)

Men en sak är klar, som iaf snart 8 år i yrket, räknar med praktik etc, annars äre snart 4.5 år, så vet jag iaf lite om pedagogik, o det är väl en himla tur det! ;)

Jag älskar mitt jobb o jag älskar att ägna en fredagkväll åt planering och tankar kring kommande termin. Kalla mej galen om ni vill, själv gör jag det också, men tydligen tillåter jag mej till att vara det också. Hm.. Har det också med uppfostran att göra?...


På måndag äre dags för badminton igen, då ska jag vinna!!!!' Annars tänker jag aldrig spela igen.


;)



Hur som helst, inte så mycket vettigt skrivet ändå, eller jo, det var ju jättevettigt vissa saker! Något mindre vettigt är att jag skriver som mej själv i tredje person. Töntigt.

Ha en bra helg så hörs vi säkert mer o helgen!


So long.

När allting känns för bra för att vara sant, är det då man ska njuta, eller är det då man ska försöka dämpa sin glädje för att inte riskera att bli ledsen?

Jag vet ju att jag knappast är ensam i världen om att ha blivit sårad på djupet, så lite erfarenhetsutbyte råd o tips hade ju inte varit helt fel just nu.

Jag vill ju inget hellre än att kunna njuta av verkligheten och drömma om framtiden. Men nånstans sätter nån en käpp i mitt hjul och säger: men Jossan, ta inte ut för mycket, du vet inte säkert".

Men varför ska jag inte kunna njuta?
Om jag vänder på det då, blir jag lyckligast av att inte tänka så mycket på framtiden o fokusera på nuet, eller oroa mej för framtiden o glömma nuet?
Idiotisk fråga tänker ni, men sådana frågor måste jag ställa till mej själv ibland. Och självklart blir ju mitt svar att jag blir lyckligast av att fokusera på nuet och lägga framtiden åt framtiden, inte åt sidan, men åt framtiden!

Just nu måste jag få njuta!
För jag är så glad och tillfreds just nu. Har man en gång varit inne i en livskris och vet vad ångest är och hur ont det gör, då vet man också hur skönt livet kan kännas efteråt.
Om man kommit ur krisen, såklart.

Men jag är ett levande bevis på att det går, som såklart många andra, för jag är verkligen inget "specialfall". Jag kan bara tala för att jag har mått så ini....... dåligt och nu kan jag skriva att jag är... Att jag är... Lycklig!!


Finns såklart mycket som är bidragande till det, men en av huvudingredienserna är såklart min kärlek, V.

Det var verkligen längesen jag kände mig så uppskattad och värdefull. Du får mig att känns mig som en prinsessa, varje dag! Om du läser det här, V, så ska du veta att du är verkligen helt fantastisk. På alla sätt.
Hade verkligen inte trott att nåt så underbart kunde uppstå på bara några få dagar.

Men nu vet jag, allt är möjligt!

Därför får inte min dumma nojighet ligga ivägen för det här, och det är jag öppen med, så det vet både mina vänner o V att de ska säga till om, om det uppstår.


Just nu, vill jag bara njuta av att få vara lycklig igen, och fortsätta le åt att den dröm jag lever i faktikst är min verklighet.

Fröken lycklig!

2014

Några höjdpunkter värda att omskrivas, i års-ordning! :-)

Jag fick äntligen förverkliga mina undervisningsdrömmar genom att få tillgång till en Smartboard i klassrummet! Den är min andra hälft! Eller, iaf min tredje hälft numera?! Inkorrekt matematik...

Jag och min elev(läs lärar)assistent hade en fullspäckad vår tillsammans med vår klass.

Och inte bara med klassen, även utanför jobbet fick han mig att skjuta lerduvor, för första gången! Skitkul!

Skolavslutningen kom, och en härlig sommar väntade.

Jag köpte mitt livs första bil utan pappas hjälp ;) här behöver vi inte nämna att min s k elevassistent hade ett liiiitet finger med i spelet.

I spöregn och åska var jag på mitt livs första riktiga festival som 26-åring. Kan nästan stå med i Guinness va?
Sjukt kul iaf!

Sen väntade fantastiska dagar i Västervik med Hanna! Sjukt roliga dagar som innehöll typ, allt.!

Sen höll Mallan och jag i traditionen o stack till Smögen några dagar! Helt fantastiska dagar de oxå!

Sen skålade vi in det nya läsåret på gästis! Som visade sig att bli vårt fredagsnöje, gokaffe nästan varje (ja lite tar jag i, men nästan!) fredag efter jobbet! Underbart!

Jag fyllde 26 å fick besök av nästan alla mina favvotjejer! Puss på er!

I början av höstterminen drog vi på spa, jag sofia o Emma! Också anhärligt!

Och fortsatta tokigheter på jobbet!

Första advent firades på hästryggen tillsammans med Emma o Evve :-) hur mysigt som helst!

När vintern kom fick jag ett av årens mäktigaste besked, min bästa vän väntar barn!! Världens bästa Mallan ska även bli världens bästa mamma! Sjukt glad!

Julavslutning i skolan, lika trevligt som alltid!

Firade en supermysig jul hemma med familjen.

Dagen då den här bilden togs skulle jag åka in på mellandagsrea med Mallan. 27/12
Samma kväll träffade jag V för första gången (på några år!!:-))

Efter den kvällen hände lite saker.

Kvällen efter blev jag bjuden på sjukt god mat :-) 28/12

Och på nyårsafton blev vi officiellt ett par! (31/12)

Det går inte att beskriva med ord, den lycka jag känner just nu. Självklart är man rädd att drömmen ska spricka, men så bra som det känns just nu, känns det helt omöjligt att det skulle kunna spricka. Trots våra hundra mil ifrån varandra, så tror jag vi klarar allt!
Om 3 veckor ses vi igen!

Har ju inte hunnit ta så många kort på oss tillsammans!

Jag tror den sista bilden får tala för sig själv, ge aldrig upp!


Hörs

Fröken är kär!



Men jag säger som de flesta säger i bonde söker fru - visst hade jag hoppats på kärlek, men jag kunde aldrig nånsin tro att det skulle bli så här bra.

Hörs.

Som en trisslott med vinst - plötsligt händer det.

Just nu, lever jag i någon slags dröm, som förhoppningsvis är min nya verklighet. Nu la jag dit förhoppningsvis, det var onödigt och fånigt, det här ÄR min nya verklighet.

För att göra en lång historia kort, så har jag träffat världens underbaraste kille. En kille som på sätt o vis ändå inte varit helt obekant, då han i sina umgdomsdar klippte gräs hos sin farmor som bodde granne med min bästa kompis! Så spanat pån, det har man!

Allting har gått väldigt fort, och jag får verkligen nypa mig i armen ibland för att förstå att det verkligen är sant.

Så nånstans, har nog allt en mening ändå.

Just nu känns det som att ett nytt kapitel börjar i mitt liv. Ett liv med gemensamma drömmar och mål - som jag drömt om!

Ibland slår det mig att allt går för fort och är för bra för o vara sant, men då tänker jag på bonde söker fru! Det går ju lika snabbt där för vissa!

Jag vill iallafall inte gå miste om nuet.

Jag kan inte skriva mer, och någon dag ska jag berätta min kärlekshistoria för er, men just nu har den precis börjat, så den går inte att betrakta som historieläsning.

Kärleken förde oss samman.