Den senaste tiden måste jag erkänna att jag känt mig lite vilsen. Det har hänt så mycket på kort tid, även om jag i skrivandets stund knappt kommer på något som är värt att nämna just nu. Det är nog mest jag själv som avlat fram en hel hönsgård av några få fjuttiga fjädrar.

Men det har varit en tid med mycket prat och tankar om framtiden. Jag känner en inre stress om att flytta till hus och skaffa familj samtidigt som jag jag vill göra karriär.

Det är liksom en ständig kamp med mej och mej själv. Ja ni hör ju själva hur vilsen och kaotisk jag låter.

Och självklart är jag inte ensam i landet om denna känsla/panik. Är man 27 och snart 28 är det väl hur mänskligt som helst.
Speciellt när näst intill alla ens barndomsvänner och vänner står antingen med putande magar eller med nån söt liten koalaliknande människomini i en Emmaljunga.
Men jag är inte bitter - din tid kommer, som min kära Håkan skulle sagt.


Och självklart måste då tankarna komma som man inte önskar fanns "men tänk om min tid aldrig kommer då", "tänk om jag sitter där själv sen med tvillingar och dyra elräkningar" eller tänk om jag inte kan få smått överhuvudtaget.!

Btw, det är iallafall ingenting som tjänar till att jag lägger energi på det just nu. Framtiden kan man inte förutspå, inte jag iallafall.

Just nu är jag nöjd med min tillvaro. Jag har fått min förstelärartjänst till hösten som jag strävat efter och killen jag är kär i delar jag snart 1,5 år med.
Familj och hus kommer när vi båda jobbar i samma land, ev landskap till och med.

Jag har inte tid med barn nu, och då är det väl underbart att jag har så många bästis-bebisar att kunna gosa med. Underbart.

Lustigt att det nästan låter som att jag behöver försvara varför jag inte går i barntankar ännu. Men det är ju likadant med träningen, bara för att jag inte får till en träningsrunda varje dag känns det som att jag behöver förklara varför, främst till mej själv, men nånstans vill jag ju att hela världen ska veta varför jag inte drog spåret idag.!

Anledningen vill jag inte ens påpeka för den kommer bli ifrågasatt så till sin milda grad. Det har med allergi och göra o då finns det alltid någon som har en ypperlig förklaring till att jag borde gjort si eller så eller helt enkelt struntat i det. Mediciner finns det gott om så jag vet att ursäkten är vag.

Men så äre. Just nu mår jag väl som jag förtjänar då eftersom mina mediciner inte ritkigt uppfyller mina önskemål som de gjort de senaste 10 åren.


Jo. Jag har känt mig lite svagare än förut en tid oxå, men det har ju också med våren att göra. Blir alltid lite deppig då. Fråga mej inte varför.
Tar åt mej av småsaker och känner mej nästintill värdelös och flodhästliknande i vad jag än gör.

Men Nuså, nu känner jag mej stark igen. Tack o lov. Hatar att vara nere i skiten och se mej själv som ett offer. Det har jag gjort i för många år.

Jag är bra precis som jag är, precis som du som kände igen dej i det jag skrev.

Nu går jag mot min 28:e sommar, o jag ska sannerligen leva livet!


Hörs