Jotack, nu vet jag hur det känns.
När kroppen tappar all lust och allting känns förfärligt.
Ont gör det också. Riktigt ont!



Om jag inte hade haft så bråttom.
Om jag bara hade sett ett tecken eller någon kunnat varna mej.
Visst, jag har väl vetat om det och försökt att tänka mej för, men det är så lätt att glömma när man är mitt uppe i allt.

Jag som var så glad, taggad och tillfreds med mej själv just nu.

Arg och besviken på mej själv.
Mycket för att jag inte upptäckte det tidigare.

Frågan är hur allt kommer bli nu. Kommer ni känna igen mej?



Jag kan ångra allt 100 gr men ändå inte göra det ogjort.















Den där JÄDRA dörren som låser sig själv efter ett visst klockslag.
Jag som hade så bråttom och alltid brukar öppna den med hjälp av hela kroppen genom att slänga mej mot den och öppna den med "axeln"... Tyvärr blev det med huvudet denna gång...

Pang och så gick mina favoglasögon i kras.

Så känns det när man går in i väggen, eller i det här fallet, dörren.

Som tur är har jag andra så halvblind slipper jag vara.
Men jag som var så nöjd med mina nya!!!!!!

Men vet ni?




Pappa ska hjälpa mig att fixa allt imorgon!

Så det löser sig galant ändå!


Så det blir nog bra tillslut, men nu vet jag hur det känns, att gå in i väggen.


Lär se ut som en enhörning imorgon.