Jag är egentligen ingen speciell.
Men det är precis det, jag känner mig ikväll.

För det känns så märkligt och obekant, ja lixom lite för bra för att vara sant.

För att nu har jag verkligen förstått,
att några av min livs viktigaste mål har nått.

För min tanke med min blogg var inte bara att skriva, och inte heller att endast tiden fördriva.


Jag skaffade den för att skriva om mitt liv, för att lära mig stå för mina egna initiativ.

Bli stark i mig själv och lära mig leva med den jag är, men en inre längtan om att också kunna bli kär...

Jag kan verkligen utan tvekan skriva, att jag lyckas med detta utan att driva!

Och här tog min lust och kraft slut, jag som hade sånt himla driv förut..

Jag ville ju få fram nåt klämchekt slut, men det gick åt fanders tillslut.

Nu måste jag sluta rimma på slut, för det enda jag kommer på är ordet "förut".

Ja jisses vad denna "dikt" balla ur, men dikter är ju lite fånigt kanske så de va ju nästan tur!

Nej nej, alla dikter är inte fyskam, men när man skriver som jag äre skämskudde fram!

Så det är väl bäst att jag lägger av? Jag ville ju egentligen bara skriva att jag är glad.

Och vet ni vad?
Glad rimmar inte på vad.

Så vilket oflyt det nu blev, men det gör inget, den här dikten är ju ändå lite skev!

Btw, life is good.

Bye.
Hörs

Jag fattar inte hur jag kunde göra det.

Aldrig förr har jag varit så dum. Det känns som att hela livet runnit ur min hand. Jag har inte koll på någonting.

Vare gång jag får inspiration och känner glädje över något, så slutar det med att jag bli påmind om ett av mitt livs största misstag.

Jag begriper inte, och så tungt kunde det ju inte vara att bära.

Jag är en idiot. En julbelidiot.


Jag är inte hel längre.


Jag önskar att jag kunde göra det ogjort. Men förhoppningsvis, gör jag inte om samma misstag...












att glömma kalendern hemma :-)

Hörs :-)