Ibland undrar jag verkligen om min hjärna fungerar som den ska. Jag menar, ibland blir jag inte bara förvånad över mitt sätt att tänka, jag blir nästan lite rädd.

Typ som nyss.

Jag ligger i badet. Tvättmaskinen går och jag hör att det är något som slår i mot kanterna i tvättmaskinen. Som ett dovt dunk.

Jag ligger lugnt kvar och tänker - äsch, det är ju bara Jonas hängslen som slår mot kanterna i tvättmaskinen...
Det tar säkerligen 10 sek innan jag kommer på att herregud, Jonas hängslen!! När använde han hängslen sist?? När han var typ 2 år?! Och tvättade ens mamma dom i tvättmaskinen? Men uppenbarligen var det ett välkänt ljud för mig när jag var liten och jag tog antagligen alltid föregivet av någon anledning att det var Jonas hängslen som slog emot..!

Nu kanske ni förstår varför jag blir rädd för mig själv?

1. Varför förknippar jag ljudet så solklart med hängslen?
2. Jonas är min lillebror och det är ca 7 år sen vi bodde under samma tak.
3. Jonas slutade använda hängslen när han var 3 år kanske? Vilket betyder att det är ca: 20 år sen.
4. Varför skulle jag tvätta hans hängslen?


Ibland blir hjärnan rent utsagt korkad.
Använde Jonas överhuvudtaget hängslen som liten?


Hur som helst, ibland kan man tänka fel.

Fröken kanske behöver påsklov?