Jag är så glad. Lycklig.

Jag känner något slags lyckorus i hela kroppen och kommer på mej själv gå runt och le. Det är inget särskilt som har hänt utan jag är nog bara så tillfreds med mitt liv just nu. Och så vetskapen om att det bara är en vecka kvar tills min bättre hälft kommer hem gör väl inte saken sämre!

När man är ifrån varandra så som vi är, då blir det ju alltid en underbar känsla i kroppen när man vet att han är på väg hem!
Man är liksom nykär lite längre tror jag!

Åh vad jag längtar!!!

Och den andra känslan är att jag blivit tillfreds med mitt "nu". Många av mina vänner har barn eller är gravida. Det bygger ju onekligen en stress hos en sån som mej, som är ganska långt ifrån den livsstatusen, än så länge.!

Men äntligen har jag blivit sams med mej själv. Jag har låtit mej erkänna för mej själv att det faktiskt bara varit en stress för att "alla andra" skaffar barn. Tror alla i min ålder nån gång känt den stressen. Tänk att jag kan skriva så, vad gammal jag är!!

Men just nu är jag så otroligt nöjd med tillvaron som den är. Jag vill faktiskt inte ha något annorlunda, just nu. Tänk er att det är nuet jag pratar om, inte framtiden.

Jag har en underbar pojkvän som jag älskar mer än något annat.
Tillsammans har vi en trea med allt jag tycker man kan önska sig, dvs diskmaskin, badkar, två toaletter och en står altan. Vad mer kan man begära??
en mysig liten tomt för vår minigris också såklart.
Jag har en bil jag alltid önskat mej, en liten blå cab.
Jag har världens bästa jobb som får mej att utvecklas och känna glädje varje dag.
Jag lyckas oftast hålla min budget och kan köpa en ny klänning om jag vill det.
Jag har världens bästa vänner och familj.
Jag har ett jobb där jag både kan skratta och gråta med kollegorna, de finns alltid där!
Jag har 63 fantastiska elever som förgyller varje skoldag.
Jag har lärt mej springa och kan ta en joggingtur efter jobbet och känna att jag är bra!

Men, det bästa av allt, och nog det svåraste av allt, är att jag har lärt mig att älska mej själv. Det är nog det svåraste jag nånsin gjort och försökt att lära mej. Man är inte perfekt, men man måste lära sig älska sig själv.
Precis som man kan säga till barn som gjort något tokigt - jag tycker inte om det du gjorde - men jag tycker om dej!

Man kan inte göra rätt o va perfekt varje dag, det måste man inse. Men man måste fortfarande vara sams med sig själv, sen kan man ångra saker som man gör eller gjort. Ja alltså, inte älta då, men gilla läget.

Nu vill jag inte skriva nåt hyllningsinlägg till mej själv, bara skriva av mej om hur viktigt det är att inte försöka leva upp till orimliga krav och inte älska sig själv.

Jag går inte runt och säger att jag älskar mej själv, men jag tror att ni förstår vad jag menar!

Har man en gång varit där nere i mörkret vet man att känslan av att vara glad igen, är ett mirakel.

Så, vad som än händer, kommer jag alltid att veta vem jag är och vad jag vill.

Bara så ni vet :-)

Slut med poesi för ikväll!

Tjao