Idag har det inte varit en bra dag.

Det har varit en såndär dag när man känner som att klassen är som att tala till en vägg. Ingen respons överhuvudtaget, typ.


Jag kan tycka, att en av de häftigaste sakerna med att vara fröken(läs lärare, använder fröken för att det är ett så töntigt gulligt namn på en yrkestitel att jag användert), hur som helst, en av de häftigaste sakerna med att vara ledaren i ett klassrum är den conektion som man faktikst har med sin klass, det räcker med en blick för att eleven ska sluta väga på stoleln etc. Det är coolt, cool makt lixom. Den makten hade jag inte under mitt första år som lärare, men nu har man skapat förtroendekapital hos eleverna, och har man inte den respekten så får man den. Speciellt med en klass man undervisat i tre terminer...

Tänk er då att den makten försvinner för en dag. Du blir helt ignorerarad och det känns som att hur skarp min röst än är, hjälper det inte till att lugna klassen. Då blir man varken glad på sig själv eller på eleverna. Man känner sig som en usel fröken och man känner sig totalt misslyckad.
Idag har jag kommit längre i min utveckling än att jag går hem och lägger mig med ångest och sorg, istället går jag hem, lägger mig i badet och tänker: fyfasen vilken tur att alla dagar inte är så här!!

För jag vet om vad felet är, felet idag var att jag inte var tillräckligt snabb att öppna dörren till klassrummet på morgonen så att konflikter hann bildas innan skolans start. Jag höjde rösten tidigt till en elev som inte klarar av att man höjer rösten, jag var väldigt hes och på gränsen till feber så mitt tålamod kunde liknas med 0.

Så, ni fattar. Barn är ju supersmarta och de ser direkt när jag är svagare än vanligt. Sen är det ju snart jullov, om man får skylla på det oxå!

Sista lektionen blev iallafall en toppenlektion och jag hade återfått min makt..!

Men såklart man inte är helnöjd med en sån här dag... Men men, life goes on har jag lärt mig!

Idag är det årsmöte med Lärarförbundet. Ska bli trevligt.


Hörs