Det har gått många dagar, månader och snart även år,

därför är det inte konstigt, att du inte undrar hur jag mår.

Säkert är det ett kapitel för dig  som slutat för längesen,

och du tycker säkert att det är konstigt att jag skriver om det än.

Lucia år 2011 var en speciell dag i vår historia,

det var då vi fördes samman av ringar och jag gav dig en gloria.

En gloria jag har svårt att ta ifrån dig hur mycket jag än det vill,

jag önskar att jag var stark nog att kunna säga adjö och lycka till. 

Jag vet att jag måste lära mig att leva livet som det är,

inte leva i det förflutna med drömmar som tär.

Jag önskar mig styrka, mod och kraft,

jag önskar mig en nyckel som jag aldrig nånsin haft.

En nyckel till lycka och framgång,

om det är möjligt att få det på samma gång?

Kaske är det menat, att mitt liv är i väntans tid,

för att kanske bjuda på min ljusaste framtid?

För trots att jag ibland känner mig ensam och svag,

finns det alltid någon som lyser upp min dag.

Jag är så lyckligt lottad med underbar familj och vänner,

det är egentlgken svårt att beskriva den tacksamhet jag känner.

Men det går aldrig längre en dag, 

utan jag tänker på hur glad jag är för att vara jag.

Ett fantastiskt jobb med kollegor som ger mig styrka och kraft,

med elever som som bidrar till att jag inget bättre jobb har kunnat haft.

Vänner och familj som undrar hur jag mår,

och läser mig som en bok och alltid förstår.

Jag ser mål i mitt liv,,

som visserligen kräver initiativ,

men en det är just det,

som är lite av min hemlighet.

En dag ska jag kunna skriva att jag är glad, lycklig och nöjd,

och att bara kunna skriva att jag "ska" är såklart för mig en fröjd.

Jag ser chans att kunna bli den jag aldrig blev.

/ josefine