Igår blev jag besviken på två sätt, eller av två saker kan man säga.

Till saken hör också att de saker som jag blev besviken av, sägs vara mitt eget fel. Att det är jag som "framkallat" dem.
Det är inte konstigt att man känner sig som världens mest värdelösa människa när sånt här händer. Men jag ska inte sitta och tycka synd om mej själv, det blir inte bättre för det.

Det är ju en av mina nya starka sidor, att acceptera att det är som det är och inte grubbla. Det som gör extra ont är bara vetskapen om att förståelsen kanske fortfarande inte finns. Jag vill kunna förklara och få en förståelse. Men dit kanske jag aldrig kommer. Och det gör mig frustrerad och arg inombords. Men det spelar ingen roll, kanske vet ni vad jag babblar om, kanske vet ni inte, o då är ni lyckligt ovetande.

Den här morgonen har jag mest ägnat åt att kolla platsannonser. Utomlands.

Frågan är om det tar stopp i min personliga utveckling om jag stannar här? Jag kan inte leva kvar i min lilla idyll-tjällmo-värld för evigt. Det är ju inte alls så som det var. Det kommer heller aldrig bli så. Jag kommer inte stå i trädgården och kratta löv med köttgrytan puttrandes på spisen och ha lekande barn i trädgården. Inte i tjällmo, det känner jag på mig. Så sluta dröm nu Jossan, väx upp!

Flytta, gör karriär och lämna ditt gamla liv bakom dej. Kunde inte sagt det bättre själv..


"Har man problem i privatlivet, så jobbar man sig ur det" ett av mina favoritcitat


Stå upp, stå ut, stå kvar,



Trots all vrede jag känner inombords, är jag glad att veta att du mår bra.

Hörs