Höst, höst, höst!
Jag älskar sommaren.
Det är på sommaren livet känns underbart. Men jag tror, att jag egentligen, mår bäst på hösten.

Det har jag alltid gjort. Jag älskar hösten. Jag älskar färgerna, skogspromenader, den sköna luften o att krypa upp i soffan med tända ljus och mysa till en film. Det är underbart.

Men såklart, är allting mysigare när man är två. Ibland skräms jag av tanken att jag redan levt mitt livs mysigaste höstar. Men när jag tänker ett steg längre bestämmer jag mig för att sluta tänka så. Det är klart jag inte har. De har jag ju framför mej!
Det spelar ju ingen roll hur det är egentligen, men jag mår ju inte bättre av att gå och tro att jag redan upplevt dem.

Det där med skogspromenader, svampplockning, mys till en film, god mat och tända ljus kommer, det kommer... Jag är ju bara 26.


Tönt, Jossan. Klart det kommer. Tänk om jag bara kunde sluta tycka synd om mig själv och ge mig ut i världen istället. Typ åka jorden runt. Nån som är på?

Nej jag tycker inte ens synd om mej själv. Varför skulle jag göra det?

Bonde söker fru börjar på onsdag :-)

Onödigt inlägg, men det blev så!

Hörs