Det händer ganska ofta att jag får frågan: - Är dina föräldrar lärare?

När den frågande just ska påbörja ordet föräldrrrr.... kan man nog se i mitt ansiktsuttryck att jag redan vet vad jag ska svara och hinner ofta säga: - Nej, det är de inte! :-) innan personen i fråga uttalat hela meningen.

Varför undrar alla det?

Det kanske man gör om alla yrken, men jag tycker att jag väldigt ofta får frågan!

Men vid vidare eftertanke, har jag nog faktiskt aldrig varit på en skola där inte någon av lärarna haft en son eller dotter som jobbat på skolan och som senare utbildat sig till lärare.. Så, så konstigt är det nog inte!

Men, varför är det så då?

Man gör det väl knappast för att man sett sin sönderstressade mamma komma hem och slängt sig i soffan suckandes över alla prov hon borde rättat.. Inte heller för den brutalt höga lärarlönen (ni inser ironin) eller för att man haft jobbiga småsyskon och att man gärna skulle vilja ha 20 till sittandes i samma rum och dessutom få dem tysta.. Nej, jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att barn till lärare sett glöden i sin mamma eller pappa. De flesta lärare brinner för sitt yrke och hur stressigt det än är, tror jag aldrig en lärare skulle säga att  inte har ett roligt jobb!

Visserligen tror jag också läraryrket är ett kall, det blir man inte om man verkligen inte brinner för det.

Man kanske blir det, men man stannar inte kvar.

Så, hur kunde jag bli lärare utan att varken mamma eller pappa är det?

Frågan kvarstår.

Men, det är väl ett kall som sagt!

Idag är jag sjukt trött, så innan jag somnar ska jag skriva HÖRS där nere och säga godnatt.

HÖRS