Tänkte ju återkomma med ett mer positivt inlägg idag. Det känns bättre idag. Det är alltid första chocken som gör extra ont.

Idag ligger vi på klipporna igen. Jag har inte alls samma ångest som för ett år sen. Jag har inte samma känslor som för ett år sen. Men det är ju just det där, att det är "mitt hus". Mycket lämnade jag kvar och mycket kan jag fortfarande se stå på samma ställen som jag lämnade det. Nu ska en annan människa bo där, tillsammans med han som jag trodde var min livskamrat. Men, det här året har jag iallafall blivit stark och jag vet mer vem jag är. Jag har återupptagit mina största intressen, sång och teater. Att sjunga och att stå på scen ger mig en energi som jag inte kan få någon annanstans. Varför jag "la det åt sidan" , kan jag inte svara på helt, bara ana. Idag har jag världens bästa jobb, världens finaste lägenhet, världens bästa vänner, världens bästa familj och världens sötaste katt. Vad mer kan jag begära? Sen finns det en fin person i mitt liv som har funnits länge vid min sida. Som är speciell. Du vet vem du är.

Så, nu har jag skrivit av mig och jag har fått spy ur mej allt jag behöver. Snart ska jag ta ett till salt bad och ikväll blir det utgång på Smögenbryggan.

Stå upp. Stå ut. Stå kvar.
Livet går vidare.
Och det jag är mest glad för är att all min oro och ångest är borta. Jag är värd någon som är ärlig mot mig och inte ljuger mig rakt upp i ansiktet, faktiskt.

Å vad härliga människor det finns här alltså. Alla är så goa!

Snart börjar skolan också, sjukt taggad. Men just nu, äre sola o bada som gäller!

Hörs! Tack alla fina människor som kommenterar och läser också, det är ni som får mig att må bra! Varje litet hjärta gör mig glad????

Ligger i en stuga i Smögen och har haft en fantastisk kväll. Mallan och jag har suttit på klipporna och pratat i timtal och senare träffade vi massa härligt folk och har sjungit allsång & haft allmänt skitkul.

Sist jag var i Smögen var jag verkligen inte lika stark som jag är idag, och jag njöt av att sitta på samma berg som för ett år sen och känna, åh vad skönt att må bättre.

Men likt förbannat ska man mötas av något annat så snart man känner sig någorlunda till freds med livet. Nu är de sambos. Skriver det rätt ut och ni vet exakt vad jag menar och jag skriver för att lugna mig själv. Det gör så sjukt ont i hjärtat och själen men jag ska göra allt som står i min makt för att inte bry mig. Men det är inte lätt kan jag säga. Det är ett slag i hjärtat som gör fruktansvärt ont. Det gick fort, måste jag säga. Så det är väl äkta kärlek.. Jag känner mig så grundlurad. Lurad på 3 år av mitt liv.

Men det är bara och bita ihop och vara stark. Tänker inte låta det här förstöra våra underbara dagar i Smögen. Vill inte förstöra för min bästa Mallan heller.

Stå upp, stå ut, stå kvar.

Jag kan, jag är stark och jag klarar det här utan att bryta ihop. Men frågan är om jag borde flytta. Mår ju inte bättre av att se brevlådan direkt.

Men som sagt. Stå upp. Stå ut, stå kvar. Jag har världens bästa vänner och världens bästa familj.

Och snart börjar jag jobba.
Hatar att jag får sån huvudvärk av sånt här.

Skriver nog ett mer positivt inlägg imorgon, nu ska jag försöka sova.

Hörs.