Så här aktiv bloggare har jag inte varit på länge. Men som sagt, semestertider ger utrymme för annat.

Imorgon ska vi åka hem från denna fantastiska resa. Igår blev en av mina drömmar uppfyllda! Jag har sen jag varit liten velat sitta i en båt vid Smögenbryggan och titta på folk och njuta, och det fick jag igår!! Och vilken båt sen! Den låg precis mitt emot nattklubben som vi var på, så kvällen/natten spenderades på två olika lyxjakter, nattklubb & på bryggan! Sjukt varmt var det så det var underbart att haver låg en meter utanför klubben! Tack allt båtfolk för en kväll att minnas!



Imorgon bär det av hemåt med ett stopp på Ullared, såklart!


Nu börjar det lägga sig ännu mer! The old one is back! Och bara några få förstår mig. Tack igen alla älskade vänner för att ni finns <3

HÖRS

Tror att semesterlivet påverkar mitt sätt att tänka. Och dessutom ger det ju mig mer tid att tänka! När jag jobbar går livet i 190 hela tiden och jag hinner inte fokusera på privatlivet lika mycket.

Så, jag längtar till att börja jobba så att livet kan börja rulla på som vanligt och jag slipper alla jobbiga tankar som hela tiden gnager. Det är mycket lättare att jobba o slippa tänka på annat än att göra ett bra jobb.

Känns som att allting blir fel trots att jag försöker göra allt jag kan för att göra rätt. Men jag orkar inte grubbla eller tänka mer på allt som varit. Ska bara se framåt. Men jag har så lätt att ta åt mig och rädd för att göra folk illa.


Jag längtar efter en dag där jag kan känna lycka.

Hur som helst så har jag världens finaste semester med världens finaste vän. Jag älskar Smögen.


Allting har sin tid, och innerst inne är jag glad, bara lite dipp, som sagt!

En blogg är till för att skingra sina tankar offentligt, och det gör jag. Jag skriver hur jag känner och hur jag mår för att övertyga mig själv om att jag mår bra. Har aldrig menat att hänga ut någon och skulle aldrig göra det. Det är ju isåfall bara ett bevis på att jag inte kommit över sorgen och är patetiskt beroende av att folk ska känna medlidande med mig. Men så är det inte, mitt hjärta vrids om tusen varv flera gånger om dagen och det är patetiskt, men eftersom jag inte fick någon "bearbetningsperiod" med tanke på hur allt gick till, bearbetar jag mig nu. Så sorgen lever jag med, men medlidande behöver jag inte.

Det viktigaste för mig är att alla mår bra. Såklart jag också, och det är bara dippar som kommer ibland. Skulle aldrig drömma om att hänga ut den människa som jag älskat mest av allt på hela jorden. Livet går vidare och jag måste lära mig att acceptera verkligheten, annars blir jag aldrig lycklig.