Omedvetet, eller undermedvetet, tror jag att jag lever med en stor saknad. En saknad efter något jag aldrig kan få tillbaka. Det är nog mycket det, som gör att jag har svårt att gå vidare, trots att jag ibland känner att jag gått vidare.

Samma år som jag blev lämnad flyttade mina föräldrar från mitt föräldrahem. Helt plötsligt stod jag helt utan tillhörighet.

Jag bodde ingenstans, jag hade ingenstans att känna mig hemma. Jag älskade verkligen mitt hem i Tjällmo och jag har alltid älskat och kännt mig trygg hemma i Hällestad. Att hitta sig själv igen innebär också att hitta en plats där man trivs att leva på. Jag flyttade till en lägenhet i Finspång, bodde där ett halvår. Jag kunde inte vara själv i lägenheten och idag minns jag knappt hur den ser ut. Det skulle väl vara badkaret jag minns, med tanke på att det var där jag tillbringade tiden om jag mot all förmodan var hemma själv. Det känns som att ett  halvår av mitt liv inte finns. Eller rättare sagt, det känns som att ett år inte finns. Med undantag för vissa stunder som har betytt extra mycket. 

Vid jul flyttade jag tilbaka till Tjällmo. Här bor jag nu, och jag trivs. Jag har ingen anknytning hit. Förutom att jag jobbar här, och med tanke på hur mycket tid jag spenderar på mitt jobb finns det ingen anledning för mig att flytta härifrån. 

Sitter ute i min lilla trädgård nu och skriver, sitter faktiskt med en filt övet benen för ikväll är det inte lika varmt som det har varit. Det är mysigt, och jag trivs. Har även min lilla katttjej bredvid mig. Egentligen är jag allergisk mot katter, hatar lukten från kattlådan och är livrädd för att vara full av katthår på kläderna. Men jag övervann min allergi, plågade mig igenom några månader med enorm hosta och halsklåda och nu mår jag bra, pappa hjälpte mig att göra ett hål i dörren in till tvättstugan där kattlådan står så det luktar inteså mycket  katt i lägenheten och katthåren kan jag inte göra så jättemycket åt förutom att försöka ta bort dem! 

Det är ett väldigt sällskap iallafall, att ha en katt. Så, vad vill jag säga med det? Ingenting är omöjligt, bara man bestämmer sig för det. 

Så, det borde ju inte vara så svårt att bara bestämma sig för att sluta sakna? Men det är det..

Jag saknar min farmor, mormor, farfar, morfar... det finns så många jag saknar..

Men om man säger så här då, sakna kommer jag alltid göra, men jag måste lära mig att acceptera att det är just det saknad, och inte längtan. Det är en stor skillnad. 

Längtar gör jag också. Jag längtar efter att ha någon att längta efter.  Någon att äta frukost med, skratta med, åka på resor med, någon som älskar mig. En sån längtan har väl alla människor, men för mig känns det nästan mer som en saknad än en längtan. Men jag vill tro att det är en längtan, och att jag någongång, får känna mig lycklig igen. 

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här inlägget just ikväll, eller jo det gör jag.

För jag såg en sak jag inte ville se. Och det gör SÅ ONT.

Usch, nu får jag verkligen ta o skärpa mig, var är mitt nya jag?

Den här dippen har hängt i för länge nu! 

Jag vill tillbaka till min styrka, men den kommer väl nångång...

Imorgon kanske..

Det finns ett ställe på jorden just nu som jag känner mig helt hemma på. Ett ställe där jag hämtar energi och känner mening.

När ångesten kryper på när jag är ensam hemma tar jag antingen ett bad eller går hit.

Jag längtar till i höst. Längtar efter att börja jobba. Längtar efter alla barn som sprider glädje varje dag. Längtar efter att känna mening och att någon faktikst behöver mig.

Blev visst ett deppigt inlägg, återkommer med ett gladare så småningom.

Men det känns jobbigt nästan hela tiden just nu. Men det har nog och göra med att att jag tänker för mycket och har svårt att släppa taget. Suprise, det är ju det största problem jag har.

Men, allt kunde varit värre. Mycket värre.

Tänker på geten..!.!

Hörs!