Det är häftigt med utveckling. Utveckling hos sig själv och utveckling hos sina elever. Jag måste dela med mig av en händelse.


Jag hade en idrottslektion. Eftersom att det är lunch/rast efter idrottens slut låter jag ibland de som vill vara kvar 10 min extra för att spela fotboll. Det har alltid varit jag som delar in lagen.

Men sist gjorde jag inte det utan släppte eleverna helt fritt till att dela in lagen själva, och ni som jobbat eller jobbar i skolan och har haft elever på lågstadiet vet nog hur tokigt och brokigt det kan bli. Först tittade eleverna bara på mej som om jag vore en utomjording. - vadå, ska vi dela in lagen?!
- ja, svarade jag.

Det var ca 15 elever kvar som ville spela fotboll.
- då kör vi vi tre mot resten säger en av killarna.
De två andra killarna instämmer. Helt övertygade om att de är bättre än alla andra och klarar av att möta 12 + de 3.
Jag håller mig i bakgrunden och observerar. De 12 andra tycker inte att idén är särkilt bra men säger inte så mycket.
Efter ett tag ställer jag bara frågan till dem, tycker ni att det blir rättvist?
- nej, svarar de 12 andra.
- vadårå?, frågar en av de 3 killarna.
- ni kan få leda med 5-0 då om ni vill, säger en av killarna till de andra 12.
De andra 12 börjar fundera, men många blir sura, arga, börjar sparka iväg bollen och riktig irritation uppstår. Här skulle man i vanliga fall gått in som lärare och styrt upp det. Men jag avvaktar. (Tro inte att det är lätt, det är bland det svåraste som finns att inte ingripa i sådana här situationer).

De börjar bråka. De upptäcker att det helt enkelt är för svårt för dem själva att lösa och vänder sig till mej.

Jag rycker på axlarna och säger att jag inget kan göra. Det är upp till dom.

Föreställ er nu en mycket splittrad barngrupp där det både är hårda ord och irritation.

- Men varför hjälper du oss inte fröken? Frågar tillslut en uppgiven kille.

Jag svarar, vänligt men bestämt,
- vad tror du? Inte med idiotförklaringsrösten, "vad tror du"?? Utan, vad tror du?
Eleven svarar efter lite eftertanke:
- för att vi ska klara av det här själva.
Jag nickar instämmande.

Tillslut tar en av killarna på sig ledarrollen och säger, okej, vi måste fixa lag nu så vi hinner spela. Och det måste ju faktist vara rättvist.

Alla som är med i idrottshallen nickar och låter killen få uppmärksamheten.

Han frågar hur de ska göra.
En föreslår att rösta, för i klassrummet jobbar vi aktivt med elevdemokrati och är vana att rösta om saker.
Dock inser de direkt att det inte var en sjyst metod.

Då säger en av eleverna:
- men om alla tar av sig varsin sko, och så står en i mitten och blundar och kastar skorna åt olika håll. Så får man hitta sitt lag sen där sin sko är.
De röstar om metoden och alla går med på det.

Sagt och gjort. Lagen blev jämnt fördelade och det blev en superlyckad fotbollsmatch. Utan förskönade av historien tackade alla elever varandra efter matchen och gav varandra komplimanger för ett bra spel. Matchen blev oavgjord.


Det var inte alls svårt för eleverna att dela in lag själva nästa gång.

Den här sekvensen höll på att göra mej tokig. Stå där och inget göra när min roll är given. Att hjälpa barnen att lösa problemet. Diskutera med dem, prata med dem, säga åt dem att lyssna på varandra etc etc.....

Att istället stå helt passiv, är svårare än att lösa konflikter.

Men att ge eleverna tiden, till att de måste klara det själva, ger så otroligt mycket. Det tär på en som lärare och om en förälder skulle kommit in och inte varit insatt i vad jag sysslade med skulle den nog tro att jag saknade all pedagogisk kompetens som finns.

Nu kanske ni undrar hur jag återknöt det här?
I klassrummet började jag med att säga att jag var mäkta imponerad av vad de hade gjort på idrotten. De fick väldigt mycket beröm och sedan fick de även förklara igen högt för varandra i klassen Varför de fick beröm.

Många, många sådana här tillfällen efter det har jag fått chans att uppleva, och jag är grymt stolt över mina duktiga elever som faktist bara går på låg.

Ännu en high five med klassen!
Here we go!

Ibland gör man eleverna en björntjänst om man stöttar och leder dem för mycket. Det är individer som är så otroligt kloka, de måste bara ges chans att använda sin klokhet!!!

Det är ju ungefär som att släppa några individer som inte alls tycker om varandra på en öde ö. Tillslut måste de börja samarbeta för att överleva. Vi är trots allt bara människor, men i dagens samhälle är det så mycket som spelar in i hur ett barn är och hur barnet tror att man ska va.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ny plats! http://nouw.com/juuusefin

"kod för att importera min blogg till Nouw: 0514870336"

- Ett beslut är ett beslut och ett beslut håller man sig till, okej? Ja. Man kanske skulle lyssnat lite mer på pappa Rudolf. Men nu är det som det är och det är bara att gilla läget and you name it. Btw, hemma i Svedala är jag och har varit i ...

Vilken härlig dag vi hade igår! Även om man inte hade sovit så mycket natten innan för att gå upp klockan 5 och va i hamnen 05.30, så var det en fantastisk dag på alla vis! Vi åkte som sagt till Mo i rana. Brukar inte särstava det, men jag får vä...

Idag skulle vi på utflykt till traena, men istället blev det en utflykt till Moirana. Detta på grund av färjtiderna, som man är ganska beroende av när befinner sig här ute i havet! Vi var ju tvungna att hinna hem i tid till vår dejt ikväll! Så nu...